Bildkonstnären Maaria Märkälä bygger sina verk på observationer och verklighetsupplevelser, men slutresultatet är undantagslöst målningar där konstnärens passion har tagit över och får verken att te sig som erfarenhetsbaserade tolkningar. I det avse- endet påminner hon om målaren Mauno Markkula (1905–59), en mytisk figur i den finska konsthistorien. Markkula är känd för att han alltid återgav sina själsliga visioner i stället för den vanliga fysiska verkligheten. Det förbryllade samtiden, som förväntade sig nordiska landskap men i stället konfronterades med vajande palmer på konstnärens duk.

Under de senaste åren har Märkälä gått från ett rent varseblivningsmåleri till mera fantasibetonade områden. Hennes verk har i dag en starkare koppling till den upplevelse som varseblivningen åstadkommer och skildrar inte så mycket den syn som öppnar sig inför ögonen, utan mera den emotionella och erfarenhetsbaserade känslan som hör ihop med ett minne.

Märkälä målade tidigare rentav i det fria och på underlag i litet format, men numera arbetar hon oftast i sin ateljé, vilket också märks på verkens storlek.

Den franska författaren Georges Bataille (1897–1962) skriver i sitt verk L ́Expérience intérieure: ”Vad jag ser är bortom uppfattningsförmågan”. Citatet framhäver det upp- levelsebaserade i seendet och det sätt på vilket det upplevda undflyr en beskrivande och förenklande betydelsegivning, där komplicerade upplevelser förses med namn- skyltar som presenterar onyanserade och gängse tanke- och verksamhetsmodeller. Konsten opponerar sig mot förenklingar och talar om upplevelser på ett mera mångsidigt vis.

Konsten är en metod att skapa situationer där det är möjligt att leva i många verkligheter samtidigt. Inför konstverken är vi, när vi koncentrerar oss på dem, närvarande i stunden men också annorstädes, på en gång i fantasier om möjliga kommande världar och i minnen om förgångna erfarenheter. Bataille kommenterar den upplevelsebaserade mångsidigheten: ”Den inre erfarenheten är människans resa till
det möjligas utmarker.”

Enligt Bataille är emellertid de minnen som ljud och beröring väcker ett rent, pro- jektfritt minne. Detta rena minne, där vårt verkliga jag, ipse, skrivs in, avviker från projektets ’jag’, och frigör inget av tingens vanligtvis fördolda bestående väsen, förutom kanske kommunikationen, ett tillstånd dit vi störtar när vi lösryckta från det kända inte längre kan nå annat i tingen än det okända, som i allmänhet förblir för- dolt.

Märkäläs målningar ligger på gränsen mellan det föreställande och det icke- föreställande. Därför blir betraktaren oundvikligen tvungen att konfrontera den inre erfarenheten. Konstnärens arbetssätt producerar verk inför vilka vi först bländas och sedan får lov att fundera vad det var vi egentligen blev varse. Det okända och det igenkännliga blandas i betraktandeerfarenheten, som är flersinnlig.

Rörelsen som drivkraft

Inför Maaria Märkäläs verk kan vi inte annat än lägga märke till deras kraftfulla materialitet, som skvallrar om en aktiv målningsprocess. Hon målar med pensel, med palettkniv eller rentav med händerna om de är det bäst funktionerande redskapet ur målningens perspektiv.

Enligt konsthistorikern Stephen Polcar utvidgar en jämförelse mellan den ame- rikanska koreografen och dansaren Martha Grahams (1894–1991) danskonstverk och den samtida målarkonsten vår bild av den abstrakta expressionismen. I Grahams danskonstverk och i de abstrakta expressionisternas verk kan man iaktta spår av såväl abstrakt, organisk som rytmisk rörelse.4 Inför Märkäläs målningar får man en stark känsla av hur konstnärens arbetskoreografi har förevigats i verkens skikt och ytor. Målar konstnären i konfessionell expressionism, eller handlar det om något annat? Maaria Märkälä tycker om expressionismens härliga och fartfyllda hänsyns- löshet, men hon är främmande för den slags behandling av inre och upprivande erfarenheter som ofta förknippas med den. Enligt konstnären har hennes eget liv varit så pass färgstarkt att hon i sitt eget uttryck intresserar sig för det vackra och det positiva. Att måla är för henne en erfarenhet som ger inre och positiva krafter, vilket kan vara fascinerande och viktigt utan ångest och problem.

Penselföringen är kraftfull i materiellt och färgmässigt avseende, men det inne- bär inte enbart att den inre känslan uttrycks i visuell form; i stället är det erfarenhets- baserad verksamhet med hjälp av det visuella, en verksamhet som leder mot det syn- liga i alla dess former. Märkälä berättar att iakttagelsen har varit grunden för hennes måleri, men i dag är det upplevelsen som är kopplad till iakttagelsen som är mål- ningarnas huvudsakliga motivkrets. Resor eller cykelturer mellan arbetsrummet och hemmet har inverkat på valet av motiv.

Märkäläs målningar ser ut att ha en yta som befinner sig i ständig rörelse, efter- som penseldragen verkar rörliga och dallrande. Redan konstnärens tidigaste målningar med Berlinmotiv såg ut att ha en rörlig ytstruktur, men farten och livligheten har ökat med åren. Numera ser man både spåret av arbetet och målningens skikt på ytan, vilket öppnar betraktarens förståelse för det mångskiftande i processen.

Märkälä skapar måleriska motsvarigheter ur sina erfarenheter. I serien Stjärn­ himlen har en övernattning i ödemarken under stjärnhimlen fått sin måleriska mot- svarighet. En erfarenhet som förankras till en viss plats, ett visst rum och en viss stämning har översatts till måleriets språk och uttryck. Märkälä betonar också målandets betydelse i sig och ser det som en njutningsfylld verksamhet med hjälp av vilken nya världar kan skapas.

Färgens förföriska kraft

Färg är för många en självklart stark upplevelse. Därför är det förbryllande att färg- läran närmast diskuterades i optiska termer före Johann Wolfgang von Goethe (1749−1832) publicerade sin färglära. Det var först med den tyska författaren som färgernas kulturella och symboliska betydelse erkändes. Goethe skriver: ”Det har tidigare påvisats att varje särskild färg gör ett särskilt intryck på människan och därige- nom uppenbarar sitt väsen för såväl ögat som sinnet, gemytet. Därav följer genast att färgen kan användas för vissa sinnliga, etiska, estetiska mål.

Och Goethe fortsätter att tala om färgernas olika betydelser: ”Att färgen slutligen också skulle tillåta en mystisk tydning kan man väl ana sig till. Ty då det schema som färgernas mångfald kan framställas i, antyder ursammanhang som hör såväl den mänskliga åskådningen som naturen till, så råder väl intet tvivel om att man skulle kunna betjäna sig av deras förhållanden såsom av ett språk, även för att uttrycka ursammanhang som inte delges sinnena så mäktigt och mångfaldigt.”

I likhet med mystikerna strävar också konstnärerna efter att nå tingens djupare natur. Märkälä avslöjar nya sidor och schatteringar av den synliga världen, sådana som annars skulle förbli ouppnåeliga. Hennes målningar blir nya visuella bevis, med hjälp av vilka vår förståelse för världen och dess natur får en mångsidigare belysning.

Maaria Märkälä är också ett gott exempel på en nutidskonstnär som gång på gång skapar en egen färgvärld eller – om vi håller oss till traditionella termer – sin egen färglära. Ibland måste färgen upptäckas på nytt, som till exempel den rosa. Färgen som påminner om den rosa glasyren på Berlinermunkar använde konstnären redan 2002 i serien Drömmen om Berlin. Färgen var borta i många år tills den gjorde come- back efter en utställning med temat världens undergång 2016. I sina verk lyfter konst- nären fram de många betydelserna av den rosa färgen, för hennes rosa rör sig på nivåer mellan det ljuvliga och det köttsligt materiella. Med sin rosa färg visar Mär- kälä i praktiken att rosa eller pink, som många undviker eftersom den upplevs som alltför söt, är en alldeles utmärkt och mångsidig färg när den hamnar i rätta händer. Också denna gång låter konstnären sin egen förmåga att låta sig hänföras komma fram och visar att hon för färgen till nya och underbara syner.

Märkäläs målningar är en välartikulerad berättelse om konstnärens förmåga att åter och återigen förtrollas av sådant som arbetet ställer i centrum. Samtidigt skapar hon nya visuella verkligheter där man kan se hennes uttryck och tänkesätt. De blir levande genom målningsprocessen. Märkäläs sätt att måla kunde kanske beskrivas som ett förkroppsligande av iakttagelsen, där den visuella upplevelsen genom konst- närens kropp förflyttas till målningens underlag i ny materiell och haptisk form.

Konstnärens erfarenhetsbaserade och materiella värld

Maaria Märkälä har ofta talat om hur allting går via målandet och att man måste kunna njuta av det. Hon summerar sitt konstnärliga tänkande med hjälp av två aforismer hon hörde på radion. Enligt den ena är konsten existens och ämnesomsättning. Det andra träffande uttrycker kommer från författaren och teaterregissören Juha Hurme, som menar att man i början av varje projekt tänker sig att åstadkomma något nytt och fint, men till sist får märka att resultatet är samma gamla trall som alltid.

”Trallen” kan också kallas ett emotionellt-empiriskt uttryck med hjälp av vilket konstnären skapar en ny existens som avslöjar något mycket grundläggande och djupt om världen och varat. Kanske något extatiskt och existensrelaterat.

Bataille skriver om extasen: ”Jag är öppen på ett ofattbart sätt, jag är ett gapande hål och allt i mig skyndar på och anpassar sig till den sista konflikten, till alltings möjliga sönderfall, till den rasande kyssen, övertagandet, förtappelsen i den möjligast fullständiga frånvaron, i den ogenomträngliga och döda natten, som ändå är ljus, lika välbekant och bländande som hjärtats innersta vrår.”

I sina målningar öppnar Maaria Märkälä sitt hjärtas djupaste skrymslen och livets kärna. Det är det konstnärliga arbetets och överhuvudtaget konstens grund- läggande förmåga att skapa något verkligt och viktigt i världen. Den franska konst- historikern Hubert Damisch (1928–2017) skriver om konstverkens förmåga att verka som översättningar av sina förebilder i sitt verk The Judgement of Paris.8 Såvitt jag kan se inträffar ett slags översättningsprocess när Märkälä översätter existensen och observationen i världen till sitt måleriska språk och gång på gång obestridligen vitt- nar om dess betydelse. Världen, individen och konsten knyts ihop och skiljs för att åter mötas.

JUHA-HEIKKI TIHINEN

1 Bataille 2020, 18.


2 Bataille 2020, 22.


3 Bataille 2020, 214.


4 Polcari 2005, 498.


5 Goethe, 1979, s. 353.


6 Goethe, 1979, s. 354.


7 Bataille 2020,97.


8 Damisch 1996, 85.